Man lär så länge man lever

På vår tomtgräns växer en buske. Med fina rosa frukter. Den här typen växer även runt om i området där jag bor. När jag går min morgonrunda går jag förbi två ställen där busken - som den är hemma hos oss - växer som stora träd. Första gången jag såg den hemma hos oss tänkte jag Benved. Men sen såg jag de andra. De höga. Träden. Då tänkte jag, näe... inte benved. Sen har jag letat. Och undrat. Och idag bollade jag till slut över frågan till en av trädgårdsgrupperna på Facebook jag är med i.
- Benved, sa någon direkt.
- Näe, sa jag.
- Jo benved, sa en annan.
- Eeehh... sa jag.
- Benved, sa en tredje och tryckte upp en bild i ansiktet på mig.
- Åh fan, sa jag.

Det ÄR en benved. En Euonymus europaeus. Tydligen så kan de i goda lägen bli rätt stora träd. Tänk vad smart jag är som visste om att det var en benved. *host host*

Euonymus europaeus

Euonymus europaeus, öppnad frukt.

Och tänk vad bra det är med trädgårdsgrupper på Facebook. Man poppar ut en fråga och så får man svar på några minuter. Jag är så gammal så jag kommer ihåg hur det var före internet. Under the Dark Ages, alltså. Undrade man över något och ingen i ens närhet visste svaret, så fick man gå till Bonniers Lexikon (i 15 eller 24 band) som fanns i alla svenska hem. (Och tog upp en jäkla plats i bokhyllan, kan jag tillägga.) Och om Bonnier inte visste svaret så fick man komma ihåg frågan till nästa gång man var på biblioteket. Och det gjorde man ju aldrig. Kom ihåg frågan asså. Så man undrar hur många frågor och undringar jag haft under mina unga år, som aldrig fick något svar? All potentiell kunskap man kunde ha förskansat sig.  

Idag räcker det med några klick på tangentbordet och häpp ... så är man lite visare. Helt ärligt - jag tycker det är bättre idag.

Så här säger Wikipedia om benved.

♥

/ak