Avslappnad i trädgården med 122 i vilopuls?

Att vår trädgård "mår bra", det har jag redan förstått för länge sen. Vi har nämligen paddor. Mammapaddor. Pappapaddor. Bebispaddor. Många bebispaddor! En alldeles kolossalt massa bebispaddor. På ren svenska - en jävla massa bebispaddor. Faktum är att, strax efter Midsommar brukar det vara så många bebispaddor att det nästan blir lite otäckt.

På morgonen, när det fortfarande är lite fuktigt i gräset, så ser det ut som om gräset kokar och man kan bara med största besvärlighet ta sig från plats A till plats B. Vi har till och med utvecklat en egen gångstil.

Lämpligt förflyttningsmetod under PS (PaddSäsong)

• Man lyfter foten och flyttar den framåt i luften en liten bit. 
• Innan man sätter ner den igen, låter man den hänga i luften en halv sekund, medans man scannar av TN. (Tilltänkt Nedslagsplats)
• Om UPR (Uppenbar Padd Risk) förlänger man steget något, alternativt - om momentum tillåter det - avvaktar med nedslag.

Det här leder till en något spasmisk gångstil. Det har faktiskt blivit något av ett familjenöje att få någon att ge sig ut i trädgården, medans man själv står kvar inne och fnissar åt dem från fönstret. Jag vet, vi är lättroade. 

Men, det här gäller bara ett par, tre dagar medans de små bebisarna som kläckts nere i Nättrabyån ca 100 meter bort, vandrar över vår tomt, till vart de nu kan vara på väg. Jag vet faktiskt inte vart de ska. Man undrar ju om det är bra där? Man kanske själv skulle vilja vara där? Om man visste var det låg. Men allt jag vet att de vandrar snett över vår trädgård i syd-östlig riktning = uppförsbacke hela vägen!! Många av bebispaddorna blir dock kvar i vår trädgård. (Tro det, med den uppförsbacken!) År efter år. Och det är därför jag är säker på att vår trädgård mår bra. Paddor är känsliga djur och gillar inte gifter och otäckheter och blir inte kvar länge i giftiga miljöer. Uppförsbacke eller inte. 

En av 19 468 165 syskon. Typ.

I år dök dock en ny gäst upp. Eller... ny och ny. Den har nog funnits här hela tiden. Hos grannen har den definitivt varit. Men vi har inte upptäckt den. Ormen. I det här fallet - snoken. 

Vi såg en nere vid bilen en dag. Den hade svalt en padda. Nästan. Bakre halvan av paddan stack ut. Vi stod och tittade på den och maken - den klåfingriga karln - skulle ju naturligtvis peta på ormen. Ormen blev asrädd, spottade ut paddan och drog iväg som en oljad blixt. Kvar satt paddan. Fortfarande vid liv. Blinkade yrvaket och gapade stort. Jag tror inte han tyckte det var särskilt mysigt att vara halvt uppäten av en snok. Och jag tror han tyckte att min man, det är en reko karl det. Klåfingrig och bra.

"RÖR INTE MIN SJÄRT!!"

Dagen efter skulle jag ge hönorna mat. Jag har tunnan med hönsmat bakom ytterdörren. Det är nära och bra när det regnar. Eller om man är lite trött. Eller lat. Det är aldrig jag. Lat. *host* Och där, utsträckt bakom tunnan såg jag något som normalt inte brukar vara där.

Asså, jag tycker att jag är en ganska tuff snäcka. Det är inte mycket, för att inte säga ingenting, som får mig att gallskrika. Sådär rakt ut. Som de gör på film. Ärligt talat tycker jag alltid att det är lite fånigt när de gör det. Ställa sig och gallskrika när något farligt kommer.
- "JAMEN SPRING DÅ DITT VÅP!" skriker jag alltid åt tv:n då. Jag menar, stå stilla och hojta och himla med ögonen, när man lätt hade kunnat lägga ett par hundra meter mellan sig själv och vad det nu är man skriker om. Eller... ja, i mitt fall ett par meter. Tio meter kanske?

I alla fall - jag är inte rädd för ormar. Tycker de är lite coola. Men nog reagerade jag när den slingrade iväg och försökte gömma sig. Det är något med rörelserna som instinktivt får en att hoppa till och får pulsen att gå upp något.

"Jamen jag blir så upprörd.
Nertryckt i en gammal HINK!!"

Så, den här tuffa snäckan hoppade till, kollade för säkerhets skull en gång till vad det var och ropade sen på maken. Han kom ut. Jag pekade. Och så sa han djupsinnigt:
-"Åh fan!"

Och så kikade han lite närmare. Antagligen uttalade han någon gammal och hemlig besvärjelse och väckte upp sin inre "snake wrangler". För försiktigt lyfte upp han upp ormen i stjärten och en pinne - så där som de gör på Animal planet - och la den i en stor hink. Och det gick lätt som en plätt! Nästan som The Man Steve Irwin himself lixom. Ok, snoken var inte road kan jag säga. Han väste. Och skällde på oss. Och tyckte att det här var ju under all kritik. Bli behandlad på det här sättet!! Man har ju faktiskt vissa rättigheter när man tillhör en fridlyst art. Och vi kränkte minsann hans integritet. Tsk tsk...

Men maken, som kan vara bestämd av sig, satte resolut på locket på hinken och vandrade ner till Nättrabyån där vår nye - dock något buttre - kompis återfick sin frihet. Snabbt (och säkert grinigt och med lätt skadat ego) simmade han över till andra sidan och for upp i ett träd.
- "Som ett rinnande vatten, fast lixom uppochner och bakochfram" sa maken. Han är verkligen väldigt djupsinning. Min karl.

Så, nu är det med viss oro man förflyttar sig genom trädgården. Spasmiskt lixom. Är det inte padda så är det en pinne. Å en pinne kan se förfärligt likt ut som en orm.

122 i vilopuls är väl rätt normalt va?

♥
/ak

En trädgårdshatt måste man ha

För den skuggar så skönt.

Osså är den snygg att hänga på dörrhandtaget.

Och dagar som idag, slipper man bli blöt i håret. 

♥
/anna-karin

Att såga ner stora träd

Maj 2006

Jag vill safta. Och sylta. Men vi har inga bär. Tidigare så hade vi ett jättestort bigaråträd. JÄTTEstort. På våren kunde man se de vackra blommorna komma om man låg i vår säng och tittade ut genom fönstret. Som fluffiga klasar av löften om söta bär och buteljerad sommar.

Men inte längre.Det är nersågat. Och bortforslat. Och lika bra var det.

Under de 8 år vi bott här, har jag nog smakat - sammanlagt - 10 bär från trädet. 10 bär från ett träd som måste ha burit tusentals kilo med bär under årens lopp. Vart bären tog vägen? Tja, några hamnade i kajornas magar. Några i skatornas. Andra i måsarnas. Sen var det väl några som gav upp och föll till marken i ren frustration. Det enda som blev kvar till oss, var kladdiga rester på verandan. Och sönderhackade kart på grenarna.

Och var det inte kladdiga rester, så var det fnas från blommorna som landade i poolen eller tjocka läderartade löv som hamnade i trappan ner till garaget. Som blev hala av höstregnen. Så man stod på örat och slog sig. Och det gör väldans ont.

Maj 2006

Egentligen var det trädet bara bra några dagar på våren när blommorna kom. Som fluffiga klasar av löften om söta bär och buteljerad sommar. Och på riktigt heta sommardagar. För det skuggade så skönt.

Augusti 2013

Fast, det skar i hjärtat ändå, när motorsågen skar i stammen. Det kändes som om vi begick helgerån. Att vi var bovar och banditer. Man sågar inte bara ner stora, friska träd sådär!! Ju. Men, en trädgård är ett levande väsen, som förändras och anpassas efter de tillfälliga gästerna som vårdar den. Växter växer sig stora. För stora. Då får man inte vara feg och inte våga. Så säger jag till mig själv. När det skär i hjärtat av saknad av fluffiga klasar som lovar söta bär och buteljerad sommar.

♥
/anna-karin

Morgonpromenad i trädgården

Morgonpromenad i trädgården, onsdagen 7 augusti i detta vår nådens år 2013. En stillsam morgon. Varm och fuktig efter nattens regnande. Regn är bra. Speciellt när det kommer på natten. Tycker jag.

Hosta 'Golden Sunburst' sticklingar i väntan på utplantering.
Jag tror det är Golden Sunburst iaf.

Man tager vad man haver. Stenar från gräsmatta och rabatt hamnar under Miscanthusen.
Hoppas kunna täcka upp ett ganska stort område ganska snart. Bakom Miscanthusen ligger oxå
hönsens badplats, så det här är ett försök att hålla jorden på plats. De är duktigt på att sprätta
jord, de där damerna. 

Bomullsmoln speglar sig i det gamla fågelbadet. Måste ta och räta upp det ser jag.

Kungsljus 'Verbascum' är närmast ett ogräs här. Frösår sig självt överallt. 

Mitt gamla betongklot börjar få lite patina.

Dagvindan har vandrat in i trädgården.

Men det gör inget - hörnan den valde är risig ändå.

Och dagvindan är så söt så den förhöjer definitivt platsen.

Murgröna  trivs i vår trädgård. Väldigt bra. Måste nog utnyttja det mer.
Plus att Sixten kanin inte äter den. Dubbelbra!

Carex i kruka på altanen.

En av mina Cordyline har fått ett par inneboende. 

Blå himmel ovan Cordyline.
Det låter nästan som en filmtitel. En romantisk komedi.

Ampelliljan trivs på verandan. Den fick platsen lite sent i somras men den har vuxit sig
dubbelt så stor sen den hamnade där.

En liten murgröna på mitt gamla schackbord i etsad mässing som min mormor och morfar köpte
en gång för länge sen. Älskar det här bordet. Så vackert.

Liten Zenhörna på altanen.

Hosta 'Frances Williams' - en favorit.
Har fått leva instängd bakom nät hela sommaren för att räddas undan en viss klåfingrig kanin.

♥
/ak

Fem smutsiga små fingrar....

Man får smutsiga händer av trädgårdsarbete.

Man kan få morötter oxå. Pinfärska morötter. Då gör det inte så mycket att man blir smutsig om händerna.


♥
/ak

Grågrisen

Och nu för er underhållning - tre bilder med vad som troligen är den sötaste kaninen i världen. Så tycker vi i alla fall. Sixten Kanin. Sixten Blixten. Grågrisen. Sixten springer lite som han vill så här på sommaren. Dörrarna står öppna och han springer in och ut. Men aldrig bort. Trädgården och huset är Sixtens kungarike. För här är han Kung. Tycker han själv.

På morgonen när man öppnar ytterdörren så blir man nästan omkullsprungen av en grå skugga. Som hoppar och krumbuktar. Som springer fort, fort. Som tvärstannar och äter något gott. När springet har tagit slut, sätter han sig på verandan och glor. Ett tag. Sen går han in och sover middag under tv-soffan. Även om man är en fullvuxen kanin, måste man sova middag. Det är skönt.

Efter vilan kurrar det i magen och då måste man ut igen och jaga. Jaga maskrosblad. Och gräs. Och om man har tur så kan man äta mattes Hostor och prydnadsgräs hon har i krukor här och där. Det blir lixom som en liten buffé. Om man är en liten kanin. När magen är full är det hopp och spring för hela slanten. Om både ytterdörr och verandadörr är öppna, kan man springa tvärs igenom huset. Har man tur kommer det en människa precis då, som blir jätterädd av den Grå Skuggan. Det är kul. Tycker Sixten. Inte människan.

Sen när kvällen och mörket kommer, då måste små kaniner gå och sova. Oftast kommer Sixten själv in. Sådär vid 21.00 ungefär. Det är lagom. Men ibland, när kvällen är extra förförisk, med många dofter från när och fjärran, då kanske det måste lockas och pockas. Med popcorn. Det funkar alltid. För Sixten älskar popcorn. Mer än något annat.

♥
/ak och sixten

Boll av murgröna

När vi flyttade in här vintern 2005, visste jag redan från början att jag skulle göra en boll av murgröna (Hedera helix) och ha någonstans. Jag hade sett såna i en trädgårdstidning och blev helt såld. För sån är jag. Jag ser något och blir helt såld. Och måste ha. Fast, oftast glömmer jag bort det. För det är så mycket jag måste ha, så det kan vara svårt att hålla reda på allt. Eller så lägger sig ha-begäret. Eller så helt enkelt stillar jag mig själv. Fast ibland.... ibland går det inte. Då MÅSTE jag ha, vad det än är. Och när jag hittade en bit putsnät i vår nya trädgård, så var det ju nästan som en vink från ovan.

Jag knölade ihop en boll av nätet och fyllde med jord, kompost, gamla löv... vad jag än råkade hitta som jag visste skulle kunna bli bra utfyllnad. Det var säkert inte ultimat och enligt förståsigpåarna. Men, jag är sån - gör lite som jag vill. Oftast går det väldigt bra ändå. Köpte några helt vanliga murgröneplantor och delade och tryckte ner här och där. Och vattnade. Och vattnade. Och sen vattnade jag lite till.

Maj 2006

Augusti 2013

Idag, sju år senare har bollen brett ut sig. Tagit plats. Är inte särskilt bollig längre mer..... smält glass. Lixom. Det har varit några år där jag inte brytt mig om trädgården så mycket. Jag hade företag. Det är mycket jobb med företag om man ska göra allt själv. Så det fanns inte tid. Tid till ogräsrensning, trimning, duttande och pulande. Nu är företaget stängt och lusten är tillbaka. Och tiden. Frågan är... ska man forma den smältande glasskulan till boll igen? Eller ska man kanske låta den vara som där är? Låta den smälta vidare? Låta den dra ut på äventyr?

Man kan ju alltid göra fler murgrönebollar. Det är faktiskt väldigt enkelt. Och nu har jag ju nästan en hel rulle med putsnät som står oanvänt. Från hönshusbygget. Så kan man ju inte ha det. Låta saker stå oanvända. Man kanske skulle prova och göra en.... plisterboll? Eller revande smultronboll! Nu när man tänker efter.... det finns ju ingen hejd på möjligheterna.

♥

/ak