Man kan väl få drömma?

Jag måste erkänna en sak. Jag har en liten grej för sammetssoffor. Kan inte riktigt förklara det faktiskt, men jag bara älskar dem. Fullkomligt och utan förbehåll, ohämmat och helt vilt. Antagligen så är det bohemen i mig som tar över och som längtar efter att långsamt få stryka sin hand över den lena sammeten. Förmodligen ser hon sig, Bohemen alltså, i en sliten, men vansinnigt elegant Parislägenhet där färg och tapeter falnar, där mattorna är luggslitna men äkta och där champagnen dricks ur slipade kristallglas. Där kristallkronorna kastar långa skuggor och om man anstränger sig, så kan man höra fraset från sedan länge glömde och gömda sidenklänningar som far runt i balens virvlar. Där etsade speglar spelar upp minnen av hemliga möten från svunna tider och där förstulna blickar kunde säga mer än tusen ord.

Jag har definitivt en bohemisk ådra, men oftast så håller den sig inom rim och reson. Eller... ja asså.... tycker jag!! Frågar du Älsklingen så kommer du säkert få ett annat svar, följt av kraftiga ögonrullningar. Men jag tycker att hon, Bohemen, håller sig hyfsat i schack ändå. Utom när det gäller sammetssoffor. Då slås alla reglage på fullt blås och inga regler gäller längre.

Egentligen skyller jag det på Ikea. För det började med den här soffan. En blick i Ikea-katalogen för några år sen, och jag var såld. Färgen. Formen. TYGET! 

Efter det har jag bara sjunkit djupare ner i träsket och nu kan jag inte ens se en bild på en sammetsklädd möbel utan att flämta och få något drömskt i blicken. Och jag menar.... kan du klandra mig?

  

Högst upp på min önskelista står en sammetssoffa eller två. En soffa som man kan luta sig tillbaka i och låta ena handen stryka över det lena tyget medan man stillsamt balanserar ett champagneglas i den andra. Det kanske aldrig blir verklighet. Men som sagt..... man kan väl få drömma?

♥

/ak